Skattetillägget är ett straff som påförs av skattemyndigheterna i de flesta tillfällen där det förekommer en annan uppfattning hos skattemyndigheterna kring beskattningsfrågan än den uppfattning som den enskilda skattebetalaren har.
För att bättre förstå det svenska skattetilläggets bakgrund beskrivs här sanktionssystemet kort. Skattetillägget infördes 1972 för att komplettera det straffrättsliga sanktionssystem som ansågs orättvist då det endast ledde till att slumpmässigt utvalda blev åtalade för skattebrott. Man kan säga att statsmakterna vill förenkla och komma runt de ganska komplicerade rättsregler som fanns när någon åtalades för brott. Genom att införa en sanktion som inte då ansågs utgöra ett åtal för brott skulle detta nya system ge en effektivare sanktionering av dem som begick fel i skattesammanhang. Skillnaden mellan det straffrättsliga system och skattetillägget var att vid det nya skattetillägget skulle det inte tagas i beaktning subjektiva grunder för att bestämma ansvar utan endast objektiva grunder (d.v.s. att om det ansågs vara möjligt att en förseelse hade begåtts skulle skattetillägg utgå och det avgörande var inte om den faktiskt hade begåtts). Skattebetalarna fick bevisbördan att bevisa på subjektiva grunder att en förseelse inte hade begåtts. Ofta en helt omöjlig uppgift.
Redan 1985 ifrågasattes det svenska skattetillägget om inte det stred mot Europakonventionens artikel 6 av Max Von Sydow då det inte fanns rätt att få muntlig förhandling i domstol avseende påförandet av skattetillägg. Förfarandet hänsköts till Europakommissionen (mål nr 11464/1985) där målet fick prövningstillstånd. Svenska Staten ingick dock en förlikning med Max Von Sydow varvid frågan om Skattetilläggets vara eller icke vara under Europakonventionen avgjordes aldrig av vare sig Europakommissionen eller Europadomstolen. En lag ändring skedde dock så att det gavs en allmän rätt till muntlig förhandling i skattetilläggsfrågor inför länsrätter och kammarrätter. I övrigt hölls skattetilläggs frågan vara eller icke vara under Europakonventionen i det dunkla av statsmakterna.
Det skulle dröja helt till 1996 innan frågan om artikel 6 i Europakonventionen och det svenska skattetillägget togs upp under en statlig offentlig utredning (SOU 1996:116) i ett delbetänkande av skattekontrollsutredningen. Utredningen kom fram till att det svenska skattetillägget inte föll under Europakonventionen. Detta trots att majoritet av ett mycket stort antal remissinstanser inte delade utredningens uppfattning och två av personerna i utredningen reserverade sig emot utredningens resultat. Utredning kallades ett ”Fiskalt Hafsverk” i Tidskriften Advokaten 6/96.
Skattetillägget fortsatt i den tidigare andan och Skattemyndigheterna fortsatte att försvara sig i skatteprocesserna med att de inte ansåg att skattetillägget var ett straff som omfattas av de rättsäkerhetsgarantier som Europakonventionen ställde till medborgarnas förfogande. Det intressanta som dock började inträffa var att fler och fler jurister både som försvarade skattebetalarna och som arbetade i förvaltningsdomstolarna inte längre köpte det resonemang som försvarades av Skattemyndigheterna och för den delen av den sittande Regeringen.
De lägre domstolarna började döma utifrån vad de ansåg var rätt ur konventionssynpunkt oavsett vad den interna svenska rätten sade eller hur den tidigare hade tillämpats. Det rådde dock stor skillnad från domare till domare och domstol till domstol runt om i landet.
Flera mål om skattetillägg gavs prövningstillstånd av Regeringsrätten och den 15 december 2000 avkunnades två stycken prejudicerande domar (Volvo AB mål nr 1900-1998 och Din Bil mål nr 2922-1999). Regeringsrätten bekräftade att Skattetillägget omfattades av artikel 6 i Europakonventionen och nu såg det ut som en lång och utdragen frågan äntligen hade fått sitt slut.
Även Europadomstolen i Strasbourg tog upp två svenska fall och dömde i dessa den 23 juli 2002 (Västberga Taxi AB och Vulic mot Sverige mål nr 36985/97 och Janosevic mot Sverige mål nr 34619/97). Europadomstolen bekräftade Regeringsrättens domar och det svenska skattetillägget ansågs omfattas av artikel 6 i Europakonventionen och utgjorde en bestraffning för brott ur konventionssynpunkt. Det tog 17 år efter det att Max von Sydow hade klagat tills det att svenska folket fick reda på sin rätt ur den mänskliga rättighetsdomstolen. Allt på grund av den förlikning som gjordes och de passiva regeringar som hade suttit vid makten och som inte ägnade mycket kraft åt att mänskliga rättigheter skulle gälla på skatteområdet.
Efter de höga domarna uppstod frågan om det nu äntligen är bra inom landet i fråga om skattetillägg. Svaret är nej. Det är fortfarande mycket komplext. Domstolarna har börjat döma i större utsträckning till skattebetalarens fördel men det är svårt att överblicka när ett skattetillägg skall tas ut och de flesta medarbetare inom skattemyndigheterna tillämpar i princip en regel att skattetillägg alltid skall utgå. En minskning i antalet påförda skattetilläggsärenden har inte synts till.
Det är under dessa omständigheter som vi kommer till artikelns rubrik att ”skattetillägget ger en rätt till att inte medverka i skatteutredningar”. Grunden till denna rätt står att finna i artikel 6 i Europakonventionen. Eftersom skattetillägget tillämpas i en mycket stor och systematisk form av skattemyndigheterna måste skattebetalaren anse att det råder en stor risk för att denne blir utsatt för en sanktion. Detta oavsett om skattebetalaren de facto har begått en missgärning då myndigheterna inte tar hänsyn till de subjektiva fakta kring händelsen.
Under rådande omständigheter bör därför skattebetalaren noggrant överväga om inte ett ultimatum bör ställas till skattemyndigheterna när diverse utredningar påbörjas (momsförfrågningar, revisioner mm). Ultimatumet skulle bygga på att skattemyndigheterna erbjudes att underteckna en rättsligt bindande handling där myndigheten avsäger sig rätten till skattetillägg mot att de får ta del av information i skatteprocessen. Skulle myndigheten inte vilja underskriva handlingen så kommer myndigheten inte att få någon som helst information vare sig skriftligt eller muntlig för då åberopar skattebetalaren sin rätt att hålla tyst (vara passiv) under oskuldspresumtionen i artikel 6 ur Europakonventionen. Skattemyndigheten kan då ta till tvångsåtgärdslagen. Detta innebär att myndigheten kan begära tillträde till lokaler och handlingar i strid med vad skattebetalaren önskar.
Skattebetalaren kan å andra sida vidtaga en förbyggande säkerhetsåtgärder för att tvångsåtgärdslagen inte skall få någon verkan och på sådant sätt upprätthålla sin rätt att vara passiv ur konventionen. I det fall myndigheten överdriver användandet av tvångsåtgärdslagen eller i de fall då det är uppenbart att den inte kan leda till något resultat (t.ex. då myndigheten har informerats om att handlingar har flyttats till säker och okänd plats) kommer Skattemyndighetens tvångsåtgärd att kunna komma i konflikt med förvaltningslagen som ställer krav på att åtgärder skall vara ekonomiskt försvarbara och skyndsamma och inte överexponerade.
