Den 23 juli 2002 avkunnade Europadomstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg två domar avseende det svenska skattetillägget (målen Janosevic mot Sverige och Västberga Taxi och Vulic mot Sverige).
Målen som var de första där det svenska skattetillägget var för prövning på detta plan ledde till att domstolen anser att skattetillägget omfattas av rättssäkerhetsgarantierna från artikel 6 i europakonventionen och att skattetillägget anses utgöra en bestraffning för brott.
I de aktuella målen förlorade och vann den svenska staten. Staten vann det faktum att europadomstolen anser att i praktiken är det svenska skattetillägget förenligt med konventionen och kan fortsätta driva det som en påföljd. Staten förlorade i de två målen frågan om hur lång handläggningstid ett ärende får ta. I denna del fick staten betala skadestånd till de klagande om 800.000 kr. I målet Janosevic hade det tagit hela sex år från det att SKM hade upptaxerat Janosevic tills att Länsrätten tagit ställning i frågan.
Konsekvensen i övrigt av domarna är enligt byråns tolkning så att SKM måste skilja framöver på vad som är skatt och vad som är skattetillägg. Det får t.ex. betydelse för när man skall bevilja anstånd med skatt och skattetillägg. Det är otvistigt att en stat behöver få in pengar för att finansiera sin verksamhet. Där det är ganska tydligt att den skattskyldige kommer förlora kan anstånd nekas.
Det är däremot annorlunda vid fråga om skattetillägg. En stat kan inte bygga upp ett ekonomiskt system på att man förväntar sig att finansiera sin verksamhet genom att skattebetalarna skall begå brott. Dessutom bör ingen anses skyldig förrän de har fått en rättvis rättegång och där en dom har vunnit laga kraft. I detta läge finns det ett starkare behov av att bevilja anstånd och enligt byråns uppfattning torde det endast vara i undantagsfall som anstånd ej framöver kommer beviljas i frågan om skattetillägg.
En annan konventionsfråga som ännu ej har prövats av Europadomstolen i frågan om skattetillägget är frågan Ne bis in idem (inte dubbelt straff för samma brott). Denna fråga togs upp i ett av målen men domstolen ansåg att den hade tillkommit för sent så man valde att ej behandla frågan. Frågan är intressant i det fall en skattskyldig samtidigt är föremål för en brottsprocess i brottsmålsdomstol. I sådant tillfälle skulle den ena processen kunna lägga hinder mot den andra. Ta t.ex. att skatteprocessen har gått snabbare då kan inte personen dömas i brottsmålsdomstolen. Regeringsrätten har i ett mål 624-1999 av den 13 september 2002 ansett att en brottsmålsdom ej utgör hinder för påförande av skattetillägg. Frågan är dock ej helt klar då denna frågeställning ännu ej har prövats av Europadomstolen.
Avslutningsvis kan byrån även påpeka en annan infallsvinkel i frågan om skattetillägg är skyddet för egendom enligt europakonventionens första tilläggsprotokoll artikel 1. Både frågor om skatt och skattetillägg kan i olika situationer komma i konflikt med denna artikel om ingreppet är för allvarligt mot den enskildes egendom som konventionen har att skydda. Enligt den information som finns vid nyhetsbrevets upprättande finns ännu inga mål från högre domstol som behandlar egendomsskyddet i relation till Europakonventionen. I detta sammanhang skulle t.ex. även förmögenhetsskatten kunna angripas. Särskilt i de fall där det är frågan om personer som ej arbetar och har annan inkomst men som tvingas betala en skatt för enbart de faktum att de äger tillgångar. Det skall inte uteslutas att detta kan utgöra ett brott mot egendomsskyddet och att förmögenhetsskatten i sådana tillfällen kan anses utgöra en konfiskation av privata tillgångar.
Som det framgår har europarätten ett långtgående inflytande över det svenska skattesystemet och konsekvenserna här är ännu oklara. Många systemförändringar lär komma den närmsta framtiden.
